Om tradjazzen (den traditionella jazzen) utgör stammen på det omfångsrika jazzträdet måste swingmusiken anses vara en av trädets vackraste grenar.
I augusti 1936 sammanträffade på Club Paradise i Los Angeles fyra jazzmusiker och började spela tillsammans. Det var pianisten Teddy Wilson, trummisen Gene Krupa, vibrafonisten Lionel Hampton samt klarinettisten Benny Goodman. Århundradets Swingband hade fötts! Därmed skapades en form av musik som med explosionsartad hastighet flög över världen. Vem minns inte Swing it magistern, swing it! Det är tidens melodi!
Denna småbandsmusik nådde givetvis också Sverige och har fått en lång tradition här. Redan på fyrtiotalet spelade vår store musikant Åke Hasselgård denna typ av musik här i landet innan han for till USA för att spela med Benny Goodman. Tyvärr gick Åke Hasselgård bort alltför tidigt i en trafikolycka redan 1948 men fick så småningom sina efterträdare.
I Sverige bildades senare ett liknande band: det var klarinettisten Ove Lind och vibrafonisten Lars Erstrand som gick samman med pianisten Ulf Johansson-Werre och trummisen Björn Sjödin och började spela swingmusik i den berömda Benny Goodman-kvartettens anda. Succén var given!
När Ove Lind år 1991 gick ur tiden försvann också den populära orkestern. Men år 1993 stötte Lars Erstrand ihop med en finländsk klarinettist, som enligt Lars uppfattning väl skulle kunna fylla den tomma platsen i swingkvartetten, nämligen Antti Sarpila. Då denne förklarade sig gärna vilja medverka i en swingkvartett var saken avgjord: Swedish Swing Society hade uppstått! Då Lars Erstrand nyligen avled, har orkestern gemensamt beslutat att fortsätta utan Lars. Dels med tanke på att det inte finns någon som kan ersätta denne vibrafongigant och dels att Goodman gjorde ett antal fina inspelningar med trio, klarinett, piano och trummor.