Orkestern startades 1955 av Eddie Bruhner, då under namnet East End Jazz Men och var från början ett rent skolband. Året 1958 vann man en rad betydelsefulla orkestertävlingar och bandet blev mer och mer populärt vilket resulterade i grammofoninspelningar, radio och TV. Åren 1959-69 gjordes en rad utlandsturnéer; Danmark, Österrike, England, Västtyskland, Rumänien, Grekland och Turkiet. 1969 bytte orkestern namn till Sveriges Jazzband och 1971 fick man stor framgång med flera hits, sedan följde TV-framträdanden, turnéer och stor publicitet. Nu är bandet ett av Sveriges populäraste jazzband i genren och också en efterfrågad kompgrupp för gästande jazzstjärnor; Wild-Bill Davison, Peanuts Hucko, Kenny Davern, Jo Newman… För att nämna några. 1980 gjordes en succéartad turné i Kalifornien, bl a med framträdanden vid The Russian River Jazz Festival i Guerneville och senare spelade jazzbandet årligen på jazzfestivaler och klubbar runt om i USA. T ex har bandet haft äran att representera Sverige vid fem olika tillfällen på världens största dixie- och swing festival; The Sacramento Dixieland Jazz Jubilee.
Under de senaste åren har orkestern framträtt under ett flertal turnéer i Sydostasien. Städer som besökts har varit Bangkok, Beijing, Jakarta, Kuala Lumpur, Manila, Singapore. Häromåret besöktes Kuala Lumpur för 11:e gången! Önskemål om att boka bandet kommer från skilda delar av världen och populariteten internationellt växer för varje år…
ETT KLIPP FRÅN HELSINGBORGS DAGBLAD UR EDDIE BRUHNERS KLIPPBOK
Ja, det var ju speciellt. Louis Armstrong var min tidiga förebild och jag fick spela med honom på Konserthuset när jag var 17 år. Klart jag var spänd men all nervositet försvann eftersom han var så himla trevlig och ödmjuk. Förlaget Åhlén och Åkerlund var där och gjorde en artikel med rubriken “Kung Louis och kronprins Eddie”. Jag var rätt fräck och orädd och långt tidigare var vi några grabbar som brukade smyga in bakom scenen när det var stora artister på besök i Stockholm. Där satt vi och lyssnade när färgade hjältar i 60- till 80-årsåldern skroderade. De var profiler på gott och ont, inga nykterister precis, men inte heller så hårt belastade av tunga droger som många moderna jazzmusiker.
Jag har ett stort intresse för spårvagnar, är medlem i Svenska spårvagnssällskapet och kan faktiskt köra en sån här. Just den här, som jag hittat på Spårvagnsmuseet i Malmköping, är faktiskt en äldre Helsingborgsmodell. Familjen var mycket i nordvästra Skåne när jag var liten grabb. Vi tillbringade många somrar i Ängelholm och jag imponerades alltid av hur spårvagnarna kunde ta sig upp för Hälsobacken när vi for in till Helsingborg.
En märklig bild från 1970-talet. Det är Eva Rydberg till vänster och Björn Skifs med puffran till höger. Jag vet inte riktigt var och när den är tagen mer än att det handlar om en inspelning av en reklamfilm.
Jag har rest mycket. Man kan säga att jag samlar på resor och jag har besökt 75 länder. USA är nog favoriten, med sin mångsidighet och sina kulturmöten. Fast man behöver ju inte älska allt där borta. Här har jag hamnat på en range i Arizona.
Den äldsta bilden på East End Jazz Men som jag hittat är från 1958. Här med Bobby Pettersson (trummor), Johan Dubois (klarinett), Hans Jonsson (piano), Bengt Hoffman (bas), Greger Röhr (trombon), Lars de Verdier (banjo) och så jag.
Det här är från en jazztävling för tre år sedan på ett hotell på Vasagatan. Jag sitter i juryn och har Povel Ramel och Bosse Parnevik närmast mig. Det kanske inte är så känt att de är stora jazzdiggare båda två. Fjärde man på domarpodiet är Bosse Scherman
Det här är från 1997 och jag spelar tillsammans med Papa Bue och hans klassiska tradjazzband ombord på Siljabåten till Finland. Det är härliga killar. Danmark är förresten ett underbart jazzland. Jag kände inte till det innan jag flyttade ner till Helsingborg, men varje småstad har ju en egen jazzförening. Om inte annat så har det utökat mina arbetsmöjligheter.
Sveriges Jazzband var lite av husband i Ulf Thoréns legendariska tv-program “Hvar fjortonde dag”. Här fyller Ulf 40 år, så det måste vara 1969. Vi kidnappar honom hemma i lägenheten och bär iväg med honom i guldstol till krogen. Bärarlaget är Vicki von der Lancken, Gösta Linderholm, jag och en kille som heter Gunnar Ekman.
Jazzbandet på turné med Lill-Babs i Kina i slutet av 1990-talet. Ja, figuren längst bak till höger på den berömda muren är fru Svensson. Vi är ett mycket berest gäng. 1980 turnerade vi exempelvis i Kalifornien, med framträdanden vid The Russian River Jazz Festival i Guerneville, under många år spelade vi på jazzfestivaler och klubbar runt om i USA. Vi har representerat Sverige vid fem olika tillfällen på världens största dixie- och swingfestival; The Sacramento Dixieland Jazz Jubilee. Några städer vi besökt är Bangkok, Beijing, Jakarta, Kuala Lumpur, Manila och Singapore.
Alla civila jobb jag haft har med resor att göra. Här är jag under ett frilanskneg som guide i Hollywood 1979. Nej, det är inte mitt namn som står inristat på den berömda trottoaren. Det döljer sig faktiskt Eddie Cantor, en gammal skådespelare, komiker och musikalartist, där jag placerat mig strategiskt.
Det här fotot känner jag varmt för. Här är jag nämligen — på en Finlandsfärja igen — tillsammans med min europeiska trumpetidol, Finn Otto Hansen, som spelat mycket med Papa Bue.
Libanon under en annan kritisk period. Det här är kapten Domnérus musikaliska fälttrupp som underhöll våra FN-styrkor 1989. Leppe Törnqvist, Carl-Erik Holmgren, Jan Boqvist, Louise Hoffsten, Arne Domnérus, Leppe Sundevall och jag själv.
En utescen på Norra Bantorget 1 maj och i fint sällskap igen. Rune Gustafsson på gitarr, jag själv på trumpet, Egil Johansen på trummor, Arne Domnérus på klarinett och Lasse Olofsson på trombon.
Här är en annan kär vän, som gick bort tidigt och som jag saknar mycket. Cornelis Vreeswijk och jag på Mosebacke någon gång under tidigt 1970-tal.
Eddie Bruhner